the andigator

det gör bara ont där i bröstkorgen.

det känns inte ens som att något slår. hela kroppen är bedövad och det enda som hörs är sorlet från bakgrunden. en bil som åker förbi fönstret, antagligen en gammal svart volvo eller kanske en finare bil. det är trots allt ett fint område. förbi kanske åker en ännu finare bil, som ståtligt och borgerligt glider på stockholms kalla gator.

 

den bilen åker förbi ett kaos.

i bakgrunden hörs också det låga ljudet från en film. antagligen en gammal 80-tals klassiker. freddy kreuger. det är ju trots allt en av favoriterna, det finns kanske glädje, något lugnande. det andra filmen som spelas, men dialogerna låter bara som dova mummel, nästan drömlikt. 

 

kaoset.

det är stökigt, både på insidan och utsidan. askan från dom rökta camelcigaretterna ligger kvar på bordet, inte ens en blick har blivit slängd åt askans håll. det ligger nog nästan ett helt ciggpaket i colaburken. hon som egentligen inte ens röker. den gamla mascaran har grusat sig i ögonvråna, andedräkten luktar aceton.

 

det gör ju ont där i bröstkorgen.

poängen är diffus, det kanske är poänglöst. men saken är den att när bilen åker förbi där ute, nattens människor vandrar förbi, antingen från eller till jobbet (tiden går knappt att tyda), när 80-talsfilmens mummel fyller rummet, så finns hon där. egentligen är det hon som är bakgrunden, det är hon som är smärtan och det hon som är sorgen. hon hör ingenting men kan tyda allting ändå. hon är samma fläck på sängen som hon var för tre timmar sen. 

 

det är sorligt att verkligheten fortsätter medan bakgrunden har fastnat. hon har fastnat.